Igår var det två föreställningar med Ingenting är bra, hejdå! Den första var allt annat än bra tyckte både jag o gruppen. Det fattades mängder med energi och vi var helt enkelt inte tighta. MEN och det här är ett stort men, efteråt kom flertalet i publiken fram med tårar i ögonen och berättade att de skulle återkomma senare på kvällen för att se den igen. Man vet att man har en riktig bra produkt när man gör en haldan insats o ändå berör publiken så som vi gjorde.

Senare på kvällen var det föreställning för allmänheten, vilket inebär mestadels anhöriga. Nu fanns koncentrationen där och även om många var nervösa och tappade bort sig så löste de det galant på scenen och vi levererade den tightaste föreställningen ever.

Nu är det över i alla fall. Tittar jag bakåt så ser jag att jag visst var stressad och pressad men inte alls så mycket som jag hade trott. En reflektion: Det kanske handlar om mognad? Att kunna regissera teater har jag kunnat länge, även om jag förfinat det sista åren, men jag märker att just regibiten är inte den stora biten utan det är allt omkring. Och det är just här jag tycker mig se en förbättring. Och då tänker jag: Det kanske handlar om att jag har blivit mera erfaren och har större överblick över vad som behövs göras. Jag kanske har förbättrat min sociala kompetens så att jag oftare får den hjälp jag behöver? Jag kanske har lättare att ta död på mina älsklingar (kill your darlings) för att lösa situationer? Eller så har jag helt enkelt grymma elever och kollegor omkring mig! En vild gissning är att det är en kombination av allt detta ;p

Här kommer förresten lite bilder ifrån en föreställning förra veckan!

Kram o hej


Jocke pushar Nikola att våga prata med Josefin: "Gå fram till henne och säg - fan va fin du är. Jag vill ha dig".


Raggaren - en karaktär som man skrattade åt, inte med.


Till sist blir det för mycket för Josefin som tar sitt liv och går mot ljuset.