Jag tycker ordet älska misshandlas allt för ofta. För mig innebär att älska någon att man sätter den personen framför sig själv. Jag har gjort mig ett mått för o veta om det är så jag känner för någon eller inte:
När jag skulle kunna offra min ena njure för att rädda någon annans liv så kan jag helt ärligt säga att jag älskar dem.

Utgår jag sen ifrån detta så kan jag säga att det inte finns speciellt många människor som jag VERKLIGEN älskar. Förutom min familj e de mormor och ett X till mig. Och här, blir detta intressant på riktigt:
Kan man älska någon som man varit tillsammans med utan att vilja vara de igen? De flesta jag pratat med om detta verkar ha svårt att fatta det. Och en del tjejer jag dejtat har varit svartsjuka på henne!

Jag kan förstå det till viss del men bara för att jag anser någon vara fantastisk - innebär det att hon automatiskt blir rätt för mig? Jag tycker inte det. En människa kan vara fantastisk på så många sätt men ändå inte funka i relationen ihop med någon annan.

Någon sa till mig att alla killar är drömprinsar när de hittat rätt tjej och tills dess är de grodor. Jag tycker det är himla smarta ord - o uppenbarligen var hon inte den rätta för mig för i så fall hade vi varit sida vid sida nu. Men det innebär inte att jag  inte kan uppskatta henne för den fantastiska människa hon är. Jag kommer för alltid att älska henne men mer på ett di leva-aktigt sätt än de pasionerade som de en gång varit! Och jag hoppas att hon finner sin drömprins för det förtjänar hon verkligen!!!

Kram o hej