Jag har varit av åsikten att korta relationer är ganska ickegivande när man ser på dem i efterhand. Alla relationer känns ju som givande under tiden de pågår men när man fått distans till det så kan  man ju fråga sig hur givandede de var egentligen. Jag har dock senaste tiden fått uppleva en relation som motbevisar mig. Lr de kanske bara är undantaget som bekräftar regeln?

Den här relationen som varade några veckor har fått mig att utvecklas nåt otroligt. Det är fantastiskt  när man möter en människa som utmanar en för då får man svart på vitt vem man är, vad man står för, vilka val man gör, och vilken väg man har kvar för att uppnå den ideal av människa som man siktar mot. Och framför allt så skyndar det på denna process. Det  är egentligen vanlig hederlig bonn-pedagogik. Ge människan en lagom stor utmaning och han växer av det. Även om det under tiden kan vara pest och pina.

Jag kan minnas tidigare utmaningar som fått mig att bryta ihop, gråta och falla mot marken bara för att resa mig upp 10 gånger starkare och visare. Jag uppskattar de av mina pedagoger som varit brutala mot mig. I brutaliteten har fantastiska saker hänt med mig!

För att återgå till relationen så får det mig att tänka en teater jag såg en gång i tiden som hette "omaka par" där ena figuren säger "jag vill tacka dig för de två bästa sakerna du någonsin gjort mot mig: Tagit hand om mig, och slängt ut mig".
Exakt så känner jag - Jag är oerhört glad för tiden jag fick med denna kvinna men lika glad åt slutet och sättet de skedde. De erfarenheter jag har med mig har gjort att jag växt enorma mängder och jag kommer o ha fantastisk nytta av dem framöver.

Kram o hej