Först o främst: Tack alla fina människor som bryr er så mycket om mig o min hälsa. Det är glädjande me stöd i svåra stunder =)
Något som jag har lärt mig genom åren e att de är endast i motgångar som man märker vilka som e ens vänner!

Idag tog mina mentorselever studenten. Av egen erfarenhet kan jag säga att det kommer o va bland de lyckligaste dagarna i deras liv. Men det har faktiskt kännts som att även jag tagit studenten. Dels för att även jag har kommit till slutet av denna resa o klarat mig med vad jag kan förstå mycket bra resultat. Dels för att när jag själv tog studenten så va jag aldrig med i gänget. Jag var skoltrött o skolkade o kom aldrig in i de hela. Jag kände mig mest som en utomjording som var o hälsade på bland alla studenter. Visst, jag var superglad över att slippa skiten framöver men kan inte direkt påstå att jag kände mig som en student eftersom jag varken delade min glädje me andra studenter lr tyckte mig ha förtjänaten examen (jag fick samlat betygsdokument).

Men idag var jag där! Konstigt vore väl annars me tanke på att jag e mentor för dessa härliga ungdomar, men jag kände mig verkligen som en del av det hela. Det kändes lite som att en bit av glädjen som fattades för mig för 8 år sen kom nu. Sedan var jag himla lycklig för mina elevers skull. Som gymnasiechefen utryckte det så fint i sitt tal:

Nu är de klara med scenskolan och statistroller. Nu ska de inta livets scen och spela huvudrollen i deras egen pjäs!

Jag kommer att sakna dem alla, var o en  på sitt sätt. Kära elever - det är med värme som jag kommer att minnas er!

                              **************************

En annan grej med detta med studenten: Vi dramapedagoger jobbar ju extrem mycket med grupprocessen och en  viktig del i det är ju avslutningen. När man tar farväl av varandra o förbereder sig för ett nytt liv. Jag har i teorin vetat om att man kan göra detta på många sätt beroende på hurdan man e som individ, men i praktiken har jag tyckt att alla som inte reagerar som mig e konstiga.
Men nu iår, när jag fått möjligheten att iaktta mina elever så ser jag det så klart. Avslutningsfasen handlar bara om att skydda sig själv och förbereda sig på nästa steg. Hur man gör det beror alldeles på hur man är som person. Vi har t ex de som trackar allt som varit, de som börjar skolka o slutar bry sig om de andra (i alla fall på ytan), de som ska springa runt o krama allt o alla mm. Jag tycker att alla de här sätten e så fina när man inser att de kommer från samma sak: En önskan om att ta hand om sig själv i detta avslut o göra det så smärtfritt det bara går!

Kram o hej